Gästkrönika
Gästkrönikör: Mimmi
Etapp 1. Vi landar i Kota Kinabalu med en örfil av värme som väcker djungeldjuret i oss alla. Sen att vissa kanske är mer skapta för att vara påfåglar i värmen och visar upp sin vackraste sida, är en del andra av oss mer som gråsuggor som helst kryper ner under en sten o söker mörker o svalka när hettan dallrar. Vi är alla lyckliga av att ha stigit av vårt sista flyg som lyfte i regn och åska, och landat mer än ett dygn efter vi åkte från Rydbo. Alla handbagage kom igenom, trots Hs potentiella mordvapen-stickor. Ingen tappade bort sitt bagage, och ingen blev borttappad av gruppen. Transport 1 helt enkelt suveränt avklarat. Tyngst väska: mer än 20 kilo. Lättast väska: under 10. Första natten är otrolig. Alla är helt döende av hunger efter att vi checkat in, vi hittar världens mest doftande nattöppna marknad, och där visar det sig att vissa är mer intresserade av resans 27e öl, andra helt förälskade i deras bälgar av iste. Alla går hem mätta och belåtna. Inte alla orkar upp innan frukosten stänger 10.30 dagen därpå. Jetlag is real. Det är fri lek och utforskning som gäller i Kota Kinabalu de första två dagarna. Gymmet används. Poolen används. EM läser 3 böcker och kämpar hårt för att överleva värmen. Skönt att alla kan hitta sitt eget nöje. Mycket skratt och utforskning av närområdet trots brist av övergångsställen och trafiksäkerhet. Gallerior hittas och ratas i antal västerländska butiker. KK är den mest nedgångna, Suriya den mest flådiga, med alla västerländska matkedjor du kan önska och såklart, även en bokhandel eller två. De flesta av oss hittar matställen som både överraskar och förtjuser, och gruppchatten plingar dramatiskt till så fort någon delar ett foto, eller skickar ut planer där andra kan bli inspirerade och följa med eller bara kommentera och likt surrikater på savannen, hålla koll på vart alla är så ingen blir uppäten av stora rovdjur. Eller kackerlackor. Inför nästa Etapp hålls ö-råd i hotellets Lounge, som används flitigt av oss alla. Både för att kolla fotboll och spela Magic, läsa böcker och studera spanska. Nästan så vi övertar den helt och skrämmer iväg andra som kanske oxå tänkt sitta där. Men, det finns ju bara 12 fåtöljer.. hur tänkte de där? Vissa har fått skoskav, andra e bubbliga i magen, och vi påminner varandra om att dricka vatten och resorb, men alla har kul och vi skrattar och njuter av varje sekund. Även de fasligt svettiga sekunderna som aldrig tar slut. Trots spöregn och åska på kväll 3 blir det ändå en promenad till Ding Ji, en restaurang där vi alla får plats efter att ha tagit över ett helt våningsplan, blivit turistattraktioner och chockerat en familj genom att droppa in ett par personer i taget. Som en kloningsmasking av långa rödhåriga och glada vikingar. Vi äter gott, av varandras rätter, för ingen kommer till 100% ihåg vad som beställts, inte ens serveringspersonal som tog beställningen. För 15 personer. E flörtar hej vilt med en servitör och får språklektioner och M1 äter dumplings o bränner hela munnen. Efter mer än en timme sitter vi alla i matkoma o är lyckliga med livet, och vandrar genom duggregnet hem. Dagen innan Etapp 2 är det full prepp som gäller. 14 ska klättra, och 1 ska läsa böcker, så vi går på jakt åt olika håll, efter snacks, pannlampor och bra att ha saker i varierande grader av prepping. Nu ska vi bara ägna kvällen åt mer god mat, kanske inte lika mkt öl, och packa väskorna så att de är klara för morgondagens äventyr. Sova tidigt är planen, verkligheten kommer säkert avvika för de flesta. 08.00 är d avfärd från Kota Kinabalu, och Etapp 2 - Mountain Adventure påbörjas.
Etapp. 2.B Soloäventyr till Poring. Ensam ser jag familjen trampa iväg mot berget. Efter en hysterisk ompackning, letande efter rätt strumpor och byteshandel för snickers, är alla glada och pepp för att bestiga toppen. Själv är jag glad och pepp för att slippa, och när bergsgetterna går iväg för att påbörja sin vandring, går jag istället iväg till restaurangen, för att påbörja min frukost som blir brunch. Godaste på buffén var currypuffarna. Smöriga små knyten av pajdeg fyllda med någon potatiscurry. Men det fanns oxå pannkakor och massor av gott. Jag åt tills jag inte längre kunde. Läste på en bok. Fyllde på min kopp te och njöt av grönskan från en soffa, innan det blev dags för en stillsam promenad upp till entrén till parken. Väl där fick jag en privat chafför som körde ner till Poring, och hela vägen ner guppade och bumpade det så man trodde sig vara på en bergodalbana. Anländer till Poring strax innan stängning av källorna, så spenderar kvällen med att återhämta mig från den tunna luften, läsa bra skräck på ortens restaurang. Försöka vänja kroppen vid hettan. Igen. Sover 12 timmar och vaknar sedan till en dag av vandring i skogen, hittade ett vattenfall och precis utanför resorten, de två grusvägar som tar slut efter några rostiga plåtskjul. Här är en ort som endast lever upp när turisterna anländer. Men hittar ett ställe som har bubble tea och friterad kyckling, så det är inte synd om mig. Spenderar eftermiddagen med att få sporadisk rapportering från bergsgetterna tills de till slut anländer, möra, sköra, leriga och vackra. Jag är så fylld av energi att jag är en studsboll i jämförelse med familjen som är i olika stadier av zombiefication. Men jag får en rumskompis, och till middagen får jag höra de mest galna historier och är så tacksam att ingen är mer skadad än träningsvärk och blåmärken. Nu, snart iväg på Etapp 3. Djungeln.
Etapp 3. Djungeln i Sepilok och rummet som aldrig fanns. Från Poring satte vi oss i en bättre packad bil x2, och upplevde vad som kändes som en halv evighet, men som egentligen bara var några timmar, av vägarbeten, palmplantage och skumpig men härlig bilfärd till Sepilok. Resan i sig, förutom de icke arbetsmiljövänliga eller fackligt godkända vägarbeten vi körde förbi där alla stod i flippflopps och lera, var rätt trevlig, med goda skratt och ett mumsigt lunchstopp vid Sabahs teplantage. Där de såklart inhandlades te. Men oxå glass av både bär och rengbågen. Obligatoriska foton vid "I ♡ Sabahtea" skedde oxå. Snyggingar som vi kan aldrig undvikas att bli fotade i grupp. Bildbevis finns i mängder! Till middagen, sådär vid 19, skumpade vi av väg-vägen o in i det gröna anlände vi till Panganakan Dii, där vi skulle bo på styltiga små hus i skogen. Världens härligaste personal hjälpte till med alla våra kriser, som en borttappad plånbok, ett borttappat rum, och kilovis av tvätt från berget. Och allting löste sig så enkelt o så smidigt. Sängar till alla, och leverans av plånbok innan middagen var uppäten. Tvätten redan i maskinen. Husen stod på styltor i skogen, och ville man gå på toa, så var djungeln ens utsikt och tapet. Har man ens levt om man aldrig tagit en dusch i det fria i djungeln o suttit i sängen med en öppnad vägg mitt ut i grönskan och sett solen gå upp? Eller sovit under ett tak där apor sprungit och hoppat på? Ett tips är såklart att läsa en skräckbok samtidigt. För ultimat effekt av "EEEEP". Som jag manligt och modigt peep till när jag hörde krafsande små fingrar mot taket. Dag 1 i Sepilok var fri lek, men nästan alla åkte med Free Shuttle och såg på roliga saker. Bara jag och en av bröderna stannade kvar, och vi hade kul med personalen, jobbade och bloggade, läste och doomscrollade i värmen, eftersom d bara fanns wifi just där de jobbade i receptionen/resturangen/alltet. Käkade förvånansvärt god mat under hela vistelsen, pojkarna spelade poker i hettan, och det dracks så mycket öl, att personalen fick åka köpa fler flak i ren desperation. Vi drack dem helt enkelt ur huset. Hela familjen hjälpte till. Fast jag höll mig mest till vattenmelonjuice. It's amazing. Fotosession med all personal på morgonen därpå, innan avfärd mot rehabiliteringscentrer, där vi såg både en och annan fantastisk syn. Men bäst var ju när Mimmi hittade sin tvillingsyster Mimi, en orangutang på 31 år som hade både samma signalement och personlighet som författaren i fråga. "Large body, dominant female, weird hobbies". Därefter åkte vi svettiga och glada, tillbaka till hotellet, för att panikpackade en kvarlämnad väska, och skumpade iväg till nästa etapp i äventyret. Floden! Men först tog vi en nödvändig kisspaus och tog ut mer pengar, för här i Borneos natur, är de Cash som är King. Och köpte mer snacks. För salta snacks är livet i svettiga länder. Absolut sanning i de länder där luften är så fuktig att den svettats åt dig innan du ens gått utanför dörren. Salta snacks och resorb.
Etapp 4 Floden Med ett par stopp på vägen anländer vi till Kinabatangfloden. Även här möts vi av en underbar personal som peppar oss att ha den bästa upplevelsen. Maten inhalerar vi och sen direkt iväg på äventyr på floden. Och var inte de tillräckligt för att släcka törsten efter fler naturupplevelser fick man även låna gummistövlar och följa med på vandring i omkringliggande marker. Själv satt jag förtjust och blickade ut över floden, lyssnandes på ljudbok, och tog mig an projektet att laga en älskad keps. Prepper som man är, så följde såklart ett litet etui av sömnadsgrejer med. Familjen älskade flodens alla resor och alla fantastiska upplevelser. Hann även under etappens gång laga och förstärka min tygväska som inte riktigt var med på att bära runt på 3 liter vatten i spännande strapatser. Ljudboken är snart slut den oxå. Jag älskade att sitta i restaurangen som var en öppen veranda med fläktar i taket, och lyssna på naturen och läsa böcker, spela kortspel, och njuta. Det var riktigt mys! Ibland hade jag sällskap och pratade med någon som inte var ute på en båttur just då, eller så satt jag och läste och drack lite te. Efter två nätter med apor utanför dörren, krokodiler i floden och många längtande tankar på choklad, så packade vi ihop oss för att åka till Semporna. Första stoppet på den dagens strapatser var Gomantong grottan. Främst för att se fladdermöss, men som snabbt upptäcktes varför den oxå kallas för Kackerlacksgrottan. Bat guano muy bueno for the roaches. Sen åkte vi på. Käkade på en resturang i Lahad Datu som hette DoVisit. Köpte mer godis och gott, och landade till slut i Semporna framåt 4 tiden. Ett rum tillgängligt, så där fick väskorna bo, medan vi gick på jakt efter .. öl och mat. Det är en fröjd för ögat att se 15 långa bleka (inte alla längre, vi är mer i färgerna röd och brun nu) Skandinavien slingra sig fram som ett tåg myror genom fattiga kvarteren i Borneo. Vi är här för att leka turister, men vi är lika mycket en turistattraktion för lokalbefolkningen som de för oss. Exotiska vikingar. Matfrågan splittrade oss, jakten på mer öl splittrade oss mer, men alla fick både mat och dryck efter behag. Några fick även klappa katter och ladda upp med snacks inför nästa del av resan. Del 5, The time of the split, or Have we died and gone to heaven?
Etapp 5. Paradiset? Efter en natt i Semporna så tar vi båten till Mabul och efter en timme med fartfylld fläktande färdcoch fina frisyrer stiger vi av vid en brygga. Blir guidade som små kycklingar till restaurangen, där vi får skriva under kontrakt, lova bort vår förstfödda och gå med på att ta allt ansvar om vi skadar oss under dykning, snorkling och bad. Samt, att gå med på att betala böter, om vi gör något skadligt mot djur och natur. Sobra, mätta och svettiga hittar vi våra rum och svidar snabbt om till lounge wear, och tar oss en första titt på vart vi landat. Har vi dött och landat i paradiset? Wifi på rummen, som är stora, svala och har enorma verandor. Hur kan man inte tro sig vara i himlen? Dagarna går som i en rengbågsdimma. Luften dallrar, kineserna invaderar varje dag vid 10, men är borta till kl 2, och maten är nästan densamma varje måltid. Familjen dyker, jag läser böcker. Gaston får öroninflammation. Vi ser på nykläckta sköldpaddor och alla pojkar spelar en turnering eller annan på kvällarna. Dagarna går och wifi försvinner, kineserna är fler varje dag och deras skrik o skratt och poserande för sociala medier irriterar allt mer. Särskilt när de belägrar sig direkt utanför dörren. Men när natten faller, och vinden blåser, så sitter jag på verandan i mörkret och läser skräck. Finns knappt något bättre. ACn brummar och nästan varje kväll är det någon som spelar gitarr och andra som sjunger med. Dagarna går och vi ser mer av Mabul, där det är en del lyxresort och en massa större delar fattig kåkstad. Vi träffar katter och barn som alla skriker om att få lite mer att äta. Vi hittar en minimart på nästa brygga, som är hälften så billig som resorten, för de som vill ha ännu mera snacks och öl. Vi hittar lera och sand och överallt är det kineser som tar foton till sociala medier. I solhattar, solklänningar, i solskydd, under parasoll. Det är utan tvekan ett paradis på ytan, och vi har alla hittat våran egna oas av tillfredsställande aktiviteter, äter och skrattar gott tillsammans. Men nu, en 5 dagar senare, när dimman lättar, är vi lite trötta på mat som smakar som gårdagen, öl som kostar skjortan utan promenad, lock i öronen och saltvatten överallt. Kineserna hjälper inte till, och vi blir bittra i hjärtat av att se hur många som slänger fimpar och skräp direkt över relingen, ner i havet. Tittar man närmare och reflekterar så kan man få ont i magen när man möter soldater med stora puffror som patrullerar på kvällen, höra barn skrika "coconut" från små kanoter nedanför bryggan, och inse att paradiset vi lever i är långt ifrån verkligheten som resten av ön befinner sig i. Det har absolut varit en upplevelse som vi alla älskat, att vara här. Men nu är vi redo för nästa del av resan. Att få återförenas med Heusers och se vad Tawau har att erbjuda. Och om möjligt, få en hamburgare med pommes. My gawd. My kingdom for a burger.
Etapp 5.2 Stormen Klockan är strax efter midnatt. Jag har sovit kanske en timme och jag vaknar av att hela sängen gungar. Stormen har anlänt. Regnet smattrar hårt mot både fönster och tak, och vinden som ilar genom takåsen och alla små springor, så högt att det dränker ut surret från fläktar och AC. Först tänker jag, ah, vad trevligt med lite regn. Men sen när sängen gungar så jag är påväg ner i golvet blir jag orolig. Ställer mig på svajiga ben och rör mig försiktigt mot fönstret och försöker kolla ut. Utanför står havet i vågor med små vita toppar och all grönska jag ser piskad än hit och än dit av vindens alla djävulskap. Jag packar fram allt livsviktigt och går och lägger mig igen. Handen på väskan ifall huset faller ner i blötan. Jag vill inte dö i en storm tänker jag när jag kryper tillbaka ner under täcket. Men vad bryr sig en stormande moder natur om lilla jag? Söker trygghet i att blir stormen så hemsk, så kommer säkert någon snygg kille eller tjej som jobbar här, o knackar på för att utrymma hela hotellet. I'm game for that. Men det tar inte lång stund innan smattrandet mot taket och fönstret och gungande av sängen får mig att somna om. Men jag drog ut mobilen från laddaren. Hellre död pga lågt batteri än exploderad pga blixtnedslag.
Etapp 6. Tawau Efter dagarna i Mabul återförenas vi med Heausers i Tawau. Och vilken skillnad. Vi kom från turkosa glittrande vatten till mer... chokladbrunt hav, hotellet precis bredvid en bilmekaniker och råttor lika stora som katter rafsade runt i soporna som samlades i högar via sopnedkast. Men Tawau hade mycket charm att bjuda på. Vi alla hittade någon liten juvel som gladde oss enormt. Snabba 36 timmar innan vi flög vidare till Kuala Lumpur hann vi med både frukostlyx på starbucks, shopping bland torkade fiskar och nattmarknad med livekonsert. Och grabbarna som fick en oväntad uppgradering till delux suite hade inget val när familjen svepte in för en öl o stort umgänge. Heausers som vi mötte upp, hade varit där längre och kom med många bra tips om vart man skulle röra sig och vad man inte skulle missa. Men allra lyckligast var vi när vi efter flera dagars kycklinggryta med ris, fick oss några fantastiska roti. Tawau var en stad som överraskande på många sätt. Inte minst eftersom det också är en stad som UD har på sin hemsida med stark avrådan att resa kring. Vi har bara goda ord att säga. Ingen blev kidnappad. Ingen blev borttappad. Alla fick äta gott och sova och shoppa. Kan Kuala Lumpur slå detta?
Etapp 7. Kuala Lumpur. Shoppingens paradis och vårt sista stopp innan hemfärd. Flyget från Tawau gick snabbt och smidigt, och när vi storknade av priset för en riktig taxi, laddade vi ner den lokala appen för billig transport och klämde in oss i en konvoy av små bilar. Hotellet Cormar Suits låg ett stenkast från Suria, shoppingens höjdpunkt, i basen av Twin Towers. Här åt vi gott på deras foodcourt, shoppade flera tusenlappars värde av kläder, nya väskor, glasögon, skor, böcker, och annat smått och gott. Några väldigt planerade shoppingrundor med tydliga mål och checklistor, några mer spontana inköp och oväntade fynd. Lite tröttna och lite solbrända, men lyckliga att få varva ner resan med AC och nostalgi. Några förkylningar och slitna kroppar gjorde sista dagarna till en ganska mild och inte alltför vild upplevelse. Eller ja, några upptäckte den lokala puben sista kvällen och gav järnet för att maxa sista kvällen. Lite på bekostnad av sista dagen, när de kröp ner till receptionen för utcheckning. Men redan på vägen till flygplatsen börjar drömmarna om nästa resa, nästa äventyr. Planerna är startade. Nu bugar jag för mig, tar en kopp te, och börjar min långsamma färd till vardag. Passar på att ta en flygplansförkylning som sista oväntade minne från resan. Gästkrönikör Mimmi, numera åter i vardagens grepp.